Dom vita vinterblommorna vill för alltid föra mina tankar till min farmor. Igår var hennes kista smyckad med tallris, kottar, julrosor, ranunkler och tulpaner. Allt blommor i vitt.
Min farmor, som faktiskt har precis samma namn som jag, var en fantastisk kvinna som hade humor, värme och karaktär. Och hon kom alltid ihåg hur det var att vara ”ung”. Hon kunde känna precis som du när du var 20 och hon var 70. Hon kände precis! Man hörde och såg det på henne. Vi talade om kärleken och relationer. Allt det där viktiga.
Farmor var expert på sin tids ”sociala medier” – att tala i telefon. Man hann bara nämna att man fundera på att göra skolprojekt i Afrika innan hon hade lyft luren, hört sig för och allt var bokat och klart. Via en vän på telefon… Hon ringde vem som helst utan att tveka. Hon presenterade sig i samma mening som hon förklarade sitt ärende, å vems vägar, presenterade sina frågor och förväntade sig ett utförligt svar. Eller som många gånger att få hjälp med någonting fast åt någon annan.
Hon hade alltid en sockerkaka i ugnen, sockerskorpor under ugnen och socker i kaffet. Som sig bör.
Farmor hade det varmaste hjärtat, för alla. Hon ville alla väl. Hon fick mig att känna mig normal när jag inte förstod mig på världen, för det gjorde inte hon heller. Orättvisor, fattigdom och rasism. Hon förstod det inte och det gjorde inte jag. Och jag bara undrar vad hon hade tänkt om världen som den är idag.. hon skulle aldrig någonsin förstå! Å det gör jag inte heller. Och det är okej, att inte förstå.
Farmor ville alltid ge, inte få. Pappa har berättat hur han inte ens hann leka klart med sina leksaker innan de var på väg med en båt till Estland eller Letland till andra barn och familjer som hade mycket mindre än dem.
Min farmor sa till mig en gång att – Meningen med livet är, att köpa ett gulligt litet hus och skaffa sig snälla små söta barn. Jag tolkar det inte ordagrant men jag tolkar det så, att meningen ligger i det lilla. I din familj och i livet runtomkring dig. Det bär jag med mig och en massa andra hemligheter som min farmor berättade för mig… ❤
När jag var liten och var på besök hos farmor så minns jag så väl hur hon alltid, när det var dags att sova och vi hade krupit ner i de svala, hårt bäddade lakanen, hur hon kom in i mörkret och läste första versen ur psalmen Gud som haver barnen kär. När jag tänker på det kan jag höra henne än idag. Så idag till minne av min farmor tänkte jag avsluta inlägget med samma vers:
Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, Fader vår.
Kära farmor jag kommer alltid att älska dig.
