…hur magiskt är inte det? För det är ju bara så abstrakt och magiskt, att ha ett barn utvecklandes i sin mage.
Att bilda familj har på många sätt varit omtumlande. För det första har det inbringat en enorm känsla av tacksamhet. Inför livet. Som vi på intet sätt i många fall har kontroll över. Lika lite har vi kontroll över vart det nya lilla livet tar vägen. Visst är jag fullt medveten om hur mycket jag som förälder kan påverka och uppfostra mitt barn, men vi kan aldrig bestämma hur den här lille ska vara. Den är sin egen, redan från start, och flyger med vinden dit den senare vill. Men dessa första år då jag som förälder har fullt ansvar över mina barn är jag tacksam över och försöker leva så närvarande som möjligt. Förmågan att lyssna, förmågan att förklara och förmågan att våga känna utvecklar jag och mina barn hela tiden tillsammans. Vi lär av varandra och på så vis upplever jag livet i ett lite bredare spektra för en stund. Från min synvinkel som vuxen, och (faktiskt från en helt annan) som barn.
Att vi nu blir en till påverkar oss alla i min lilla familj och på lite olika sätt. I denna vecka 40 känner jag mig mest helt otillräcklig, nervös inför förlossningen och full av förväntan.
Min lilla kille som snart är två och ett halvt år har inte bara en gång drämt till min mage, dunsat ner på den i soffan för att hitta en bekväm mysa-på-mamma-ställning. Han blev överförtjust i babyskyddets ”bas” som han genast såg som sin egen nya stora bil. Jag ser på honom, och ser att det snart är dags för honom att bli en storebror…
Min stora kille som är fyra, klappar mig fint på magen och har givit oss flera namnförslag på vad den lilla skulle kunna heta, Valdemar (samma som lillebror), Emil (Emil i Lönneberga) eller Milou (Tintins hund). Själv har jag ett eget förslag om det blir en pojke. Men inget är ännu bestämt.
Min kära är så fin. Jag ser hur han bubblar av glädje, att det kan vara dags nu, när som helst. Samtidigt vill vi båda två få mycket gjort och på plats innan vi blir en till. Haha och nu är det ju lite väl sent, men ändå har vi sånna tankar kvar.. och jag kan tänka mig att många känner igen sig. Man har den där listan liggandes, på allt som ska göras innan barnet föds. Och hur många blir egentligen klara med den listan? Det skulle jag gärna vilja veta…
Kram och finfin helg till er ♥
I samarbete med Babyshop vill vi visa ett plagg som gått rakt in i våra hjärtan. Jacques Padded Anorak. Vi bara älskar denna fina jacka från spanska märket Bobo Choses.
