I somras bjöd en väninna med mig på Loppisrally i salatrakten. Hon hade fått höra av sin gamla kollega som i sin tur hört av sin granne att det fanns ett övergivet hus som nu var köpt efter 30 år av övergivenhet. Den nya ägaren hade köpt huset med allt vad som fanns i det och nu under loppisrallyt skulle de öppna sina dörrar för att försöka sälja av så mycket som möjligt. Min väninna hade visat mig lite bilder ifrån huset på sin mobil och jag är av den sorten (som jag hoppas och tror att jag inte är ensam om) att jag bara smälter när jag ser ett övergivet hus som är orört och fullt av patina – En möjlighet att få resa tillbaka i tiden.

När vi kommer dit kan man inte undgå att höra hur flera besökare pratar på olika håll om hur mycket jobb det är. Att det för för mycket jobb. Och det är det. Förutom för vissa få.

Det finns de där som inte kan sluta drömma.

Ägaren själv verkar nästintill oberörd över allt arbete som ska utföras. – Något ska man väl ha och göra, säger han. Han har redan färdigställt ett renoveringsobjekt tillsammans med sin familj och är nu redo för nästa hus. Tanken är att de ska flytta in här. När tiden dagas. Jag frågar om tidsperspektivet på renovering? – Det finns inte, får jag till svar. Fem år frågar jag? Mellan fem och tio säger han med ett leende. Och det är nog endast med den insikten och inställningen som man kan klara av ett projekt i den här kalibern.

Till försäljning i huset finns det bland annat gamla kläder, porslin, husgeråd och möbler. När jag går igenom rummen och står och blickar ut över ett  bord överfyllt av gamla läderbarnskor, glasburkar och diverse saker som man faktiskt inte vet vad det är så hör jag en svag röst som säger till en av de nya ägarna  Jag har bott i det här huset.

Och det är då som tiden verkligen stannar på riktigt.

Är det hans barnskor, är det hans mamma som har syltat i dessa burkar och spunnit vid garnvindorna? Tore, ger intrycket av att vara en lugn äldre man. Lite kortare och i god form. Inga större gester eller högre toner kommer ur hans mun. Tyst och iakttagande går han runt i huset. Jag undrar vad han tänker, vad han minns om livet i det här huset.

Så vad är det som gör att det nästan pirrar i kroppen när man går igenom rummen och ser den utpräglade patinan på varje kvadratcentimeter. För mig är det känslan av och den starka upplevelsen av att ha kastats långt tillbaka i tiden…

Så vad fick jag med mig hem då? =) Tre underbara vintagekuddar, en drängastol och en fantastisk upplevelse. En av kuddarna kan ni se här i inlägget om sommarens bästa loppisfynd… Dessutom lyckades jag övertala min mor att köpa det underbara köksskåpet som ni kan skymta längre ner ibland bilderna.

Ha det fint!
Kram Amelie